Lite om mig…

Hej!

Tänkte att jag i samband med att min annons ligger ute på google att det är ett ypperligt tillfälle att presentera mig själv lite, min utbildning och min erfarenhet. Mitt intresse för människor psyke startade någon gång på 1990-talet med att jag dels läste boken Burpojken  (Torey Hayden, 1984) en sann historia om en 15-årig pojke som levt på institution sedan han var 8 år gammal då han vart vittne till hur hans syster blev ihjälslagen med att slag mot huvudet så hennes hjärna skvätte över hela väggen. Pojken pratar inte utan gömmer sig vettskrämd under ett bord. Tills Torey kommer i kontakt med honom och bestämmer sig att hon inte skulle bli en ytterligare än i mängden som ger upp på honom. Då när jag var knappt tonåring bestämde jag mig att jag också ville vara en sång som aldrig ger upp om en människa. Ungefär samtidigt både läste jag och såg När Lammen Tystnar (Thomas Harris, 1988). Jag vart fascinerad av hur människor kom att bli som de var. Vad låg bakom Buffalo Bills beteende? Och varför tyckte jag Hannibal Lecter trots att han var en seriemördare utan like? Redan då kände jag ett sorts känsla av att jag ville vara den som lyssnar på människor som ingen annan vill eller kan lyssna på.

Snabbspola till 2000-talet. Då flyttade jag som ensam 23-åring till Manchester, England för att studera. Det var tufft. Att lära sig hur ett helt nytt land fungerar från att vänja sig vid att de inte har varken färskjäst, vanlijsocker eller knäckebröd men rad efter rad efter rad med färdigmat till att öppna bankkonton, skaffa id-nummer, fast adress och jobb (om resten av världen bara kunde förstå hur praktiskt det är med ett personnummer). Hur som helst, så tog jag en fil.kand i psykologi. Jag tyckte på många sätt detta var otroligt intressent; kurser i parapsykologi (visste ni tex att om man tror på spöken kan det klassas som ett symptom på en mild personlighetsstörning, men att tro på Gud är inte det) neuropsykologi ( fascinerande att någon som tex inte kan gå pga av Parkinsons men kan trots detta kan dansa) till mindre intressanta saker som kognitiv psykologi (jaja, hjärnan kan ses som en dator, bla, bal, bal). Det jag fick ut mest av min examen var dock att vara kritisk till information. Hur viktigt det är med källhänvisningar och hur statistik kan manipuleras till att visa exakt det man vill påvisa. Min uppsats skrev jag om heterosexuellas syn på barn med homosexuella föräldrar. Som tur var kunde jag dra slutsatsen att alla (som jag intervjuade) tyckte det var ok men var lite oroliga för det där med mobbing.

Efter jag tagit min examen i psykologi så kändes det inte riktigt som att jag var på rätt väg. Psykologer och psykiatriker verkade mest som att de fyller i papper och diagnoserar (dömer?) människor och inte ha så mycket hjälper människor att må bättre. Så jag lyckades ta mig in på en av Englands mest välrenommerade magisterkurs i counselling på University of Manchester. Counselling kan översättas till ungefär: mer än en samtalsterapeut fast lite mindre än en psykoterapeut eller som en kurator utan socionomexamen men med mycket mer utbildning inom terapi. Så jag använder kort och gott ordet terapeut. I den här kursen fick jag bred utbildning inom olika teorier om terapi; tex psykodynamisk, humanistisk, kognitiv (sk KBT), personcentrared osv. Mycket vikt lades vid relationen mellan klient och terapeut och olika tekniker som man kan använda sig av. Extremt stor vikt lades också vid personlig utveckling, handledning samt praktik.

Under min tid på kursen hade jag två olika praktikplatser. Den ena var på en välgörenhetsorganisation som riktade sig enbart till människor som identifierande sig som homo; bi; eller transexuella där de själv sökt sig till terapi. Ofta jobbade jag med framförallt unga människor som hade funderingar kring sin egen identitet, problemtik kring att komma ut, frågor om acceptans och självkänsla. Min andra praktikplats var på en husläkarmottagning ett av de fattigaste områdena i hela Europa. Klienter här var refererade av sin doktor med en mängd olika problem som tex depression, ångest, fobier men också alltför ofta med långvariga effekter av sexuellt, insestiöst utnyttjande i barndomen. Här var detta så vanligt att klienterna själva såg detta som vanligt och självklart. Alla dessa problem måste behandlas med stor sensitivitet, öppet sinne, medkänsla och empati. Och givetvis styrka. Det är svårt att hålla tillbaka både tårar och ilska när man hör om hur pappa gick på dem som 5-åringar. Om det var något som jag skulle kunna säga till ALLA mina föredetta klienter så är det hur privilegierad jag känner mig att jag fått ta del av och var en positiv del av deras historia. Och hur de har tillåtit mig att utvecklas som person och terapeut. Finns ingen bättre känsla i hela världen.

 

Kram Sara