Att bry sig om utåtagerande barn- jättelätt och helt gratis!

 Jag har ett litet tips. Att visa lite medmänsklighet och ta sig en liten extra sekund kostar inget! Att det behövs är jag helt säker på. Jag väljer att använda ordet utåtagerande för att vilka diagnoser barnen har (eller inte har) är ganska så obetydliga i det här sammanhanget. Dagligen hör jag den ena tramsigare historien, åsikten, åtgärden om utåtagerande barn efter den andra. Några har jag upplevt själv. Andra har hört från frustrerade föräldrar eller läst om på sociala medier. Sällan hör jag eller ser jag saker som faktiskt skulle vara till nytta för barnet i fråga. Några är gamla, några är nya.

  • Barnet som är väldigt lätt att reta upp och blir våldsam. Synd att man glömde kolla hemförhållandena där barnet blir slagen hemma och har svårt att slappna av vid beröring av andra.
  • Barnet som blir anklagad för att ha sparkat en stor sten på ett annat barn trots att fem vuxna och 20 andra barn står bredvid och ingen har sett händelsen. Detta hindrar dock inte att pappan kontaktar skolan och begär åtgärder. Att hans eget barn kanske ljuger är ju självklart helt omöjligt.
  • Barnet som får armen böjd bakom ryggen och sin teckning sönderriven av en lärare för att sättas på plats.
  • Barnet som får skulden för saker trots att barnet inte ens var där den dagen.
  • Föräldrar som får samtal hem från andra föräldrar om hur hemskt deras eget barn är, trots att sådant som sker på skolan också ska tas itu med i skolan.
  • Barnet som får sitta isolerad i ett eget rum helt utan undervisning för att plats på passande skola inte finns.
  • Barnet som med våld blir utdragen från skolans lokaler av sin lärare för att det är bestämt att barnet ska hållas borta från andra barn.
  • Resursassistenten som blir tillsagd av lärare att sluta leka terapeut efter att ha använt sig av minimedling mellan två barn; resursen är vid tillfället anställd som ”våldsstoppare”.
  • Barnet som kallar ett annans barns faster för jävla kärring. Synd bara att det glömde nämnas att sagd faster marscherat rakt upp till 7-åringen och sagt: håll dig borta annars…
  • Barnet som på skolgården får höra glåpord om sig som jävla bög och jävla adhd.
  • Barnet som av misstag för en inbjudan till ett kalas men ändå inte får komma.
  • Barnet som inte vill något mer än att ha kompisar.
  • Barnet som INGEN hör.

Listan kan göras hur lång som helst. Man kan aldrig skuldbelägga barnen. Aldrig. Det är alltid vuxnas ansvar. Men jag måste också säga att även där gör skuldbeläggning någon nytta. Man skiftar skulden från barnet till föräldrar till skolan till barnet till psykiatrin till skolan till till till. Jag blir yr i huvudet och inget blir bättre. Så här upplever jag en stor del av problemet. Samhället. Vi lever i ett samhälle där utåtagerande barn i verkligheten inte kan få stöd av en resurs om en diagnos inte finns. Detta resulterar i via det vinst i välfärds samhälle vi lever i att barn diagnoseras på löpande band. Det tar nu drygt 2-3 månader att fastställa en adhd-diagnos. Att barnets föräldrar exakt samtidigt separerat och/eller att barnet visar tydliga tecken på depression tas inte i beaktande. Varför? Jo, för att vårdbolag som tex Prima har ett vinstintresse i detta. Ett barn med diagnosen adhd kan man inte från vårdbolagets sida erbjuda något mer än medicinering. Medicinering är den billigaste formen av vård. Om du istället jämför med en diagnos om trotssyndrom eller depression så är den typen av vård MYCKET dyrare. Vårdbolagen vill ha patienter enligt just-in-timemodellen. Tänk att barnen är en produkt på ett lager. Alla vet att produkter på lager kostar mer än produkter som säljs fort. Grundläggande företagsekonomi. Att diagnoser följer barnet genom hela livet eller att kostnader för resten av samhället är ju inget vårdbolaget kan göra något åt. I åtanke kan man ju ha att tex i Frankrike är dessa diagnoser nästintill obefintliga. Varför? Jo för att man sätter in resurser på att HJÄLPA barnet; man utreder hemsituationen, man ger familjeterapi, lär ut hur dessa barn bäst behandlas istället för att bara ge barnet en diagnos. Givetvis mycket dyrare kortsiktigt men mycket billigare långsiktigt. Det är inte direkt hjärnkirurgi. Det är billigare att bygga hela barn än att fixa trasiga vuxna.

Så vad ska föräldrar som inte vill att deras barn ska gå till skolan och bli slagen av dessa utåtagerande barn? Ska ni inte göra något? Givetvis ska INGET barn ska behöva gå till skolan och bli slagen eller störda i klassrummet till den grad att de inte kan utföra något skolarbete. Här kommer lite tips.

  • Tänk efter hur du pratar med ditt barn om det utåtagerande barnet. Vad använder man för ord. Ha i åtanke att de flesta barn motiveras av belöning även i form av uppmärksamhet. Som i exemplet ovan med barnet som hittade på att en sten hade sparkats. Barnet i fråga gör hem själv till en tom lägenhet kl 17 varje dag. Varje dag. Är det då så konstigt att det barnet ”lägger till lite” när mamma eller pappa frågar hur det var i skolan? Plötsligt ser barnet att föräldrarna bryr sig och nästa gång lägger barnet till lite till. Att skuldbelägga någon i detta hjälper inte någon. Tänk bara efter lite.
  • Tänk också efter hur det pratas om det utåtagerande barnet när andra barn kan höra. Barn hör och upprepar sedan det till andra barn dock med sin egen tolkning. Helt plötsligt har en konversation två föräldrar i mellan när de trodde att deras egna barn sov lett till en situation där :min mamma säger att du har adhd–>pang–>mitt barn blir slaget i skolan och så vidare. Istället för att döma bjud in ungen och lär känna den. Jag lovar att de har sidor man inte tänk på som faktiskt är helt underbara.
  • Prata med barnen öppet om vad de här orden betyder. Efter att jag hört barnen använda olika fula ord satte jag barnen i en ring och alla fick anonymt skriva ned det fulaste ord de kunde och vi gick igenom varje ord var för sig. Adhd kom som misstänkt upp som ett fult ord. Ett av barnen brister ut: det har ju min brorsa, det betyder bara att man är lite vild ibland. Det hjälpte i några veckor. och då fick vi ta det igen. I det behövdes säkert flera gånger. Precis som när barnen i den åldern tränar på att läsa, räkna och skriva. Ingen förväntas väl att ALLA barn ska kunna ALLT efter att ha blivit visad EN gång.
  • Våga vara öppen om vad barnets problematik. Ju mer öppna vi är desto mindre blir stigmat kring de här barnen. Hårfin balansgång för barnets föräldrar och givetvis upp till dem hur de väljer i den frågan men min personliga åsikt är att våga berätta.
  • Lär barnen att kommunicera. Det innebär så kallad minimedling. Om en situation uppstår på skolgården är det livsviktigt att BÅDA barnen får berätta hur de upplevde det som hände. Vad tar ett barn till om det inte får berätta sin version? Finns det då något annat alternativ än att slå. Vuxna MÅSTE ta sig tid att reda ut alla situationer TILLSAMMANS med barnen. Vi vet alla att det är ont om personal och tid i skolvärlden men återigen; långsiktigt blir det bättre. Mycket bättre. Förklara och tänk efter. TA ER TID.

Här är ett perfekt exempel på hur olika tänk fungerar i min värld:

Ontomtidvarianten går så här: barn A, B och C spelar bandy. Barn A ramlar och barn B skrattar. Barn A blir arg, knuffar till barn B, tar dens mössa och springer iväg. Barn B gråter som om ett ben har brutits. Vuxen för tag på barn A som omedelbart blir tillsagd att ge tillbaka mössan och säga förlåt. Låter det ungefär bekant? Jo, så är de väl. Barn A var ju den som gjorde fel. Barn A och B blir ofta osams.

Men så här såg historien ut om man använde sig av minimedling; barn A, B och C spelar bandy. Jag (resursen) tittar på. Barn A ramlar, blir vansinnigt generad och samtidigt råkar barn B skratta och barn A som är van vid att andra inte lyssnar tror att barn B skrattar åt den. Barn A far upp, knuffar lätt barn B och springer iväg med dennes mössa. Barn B börja gråta och jag går fram för att prata. ”jag vill ha tillbaka min mössa”. Jag svarar att jag lovar att du kommer få det, men just nu behöver barn A lugna ned sig lite. Barn B fortsätter gråta, barn C kommer fram och jag hukar mig ned så jag har rak ögonkontakt och lägger armen om medans jag förklarar att barn A kanske tycket det var pinsamt att ramla och trodde att barn B skrattade åt det. Barn B säger att så var det inte.  år)Jag förklarar att det är lätt att missförstå om man inte får förklara och barn C (7 år) flikar in: Ja, tänk så här om du ska uppträda på mello och ramlar på scen. Jag hakar direkt på och säger ja, tänk hur det skulle kännas om flera tusen människor ser dig ramla. Barn Bs ansikte lyser upp och det är uppenbart att det har gått fram vad jag förklarat. Jag säger till barn B att om du säger att du inte menade att skratta åt honom så får du tillbaka mössan.  Vid det här laget har barn A tröttnat på att springa runt med en mössa när ingen följer efter och kommer fram kastar mössan till barn B och skriker: här har din jävla mössa. Jag och barn C nickar uppmuntrade till barn B som säger: tack, förlåt om du trodde att jag skrattade åt dig. Barn A svarar: det är ok. För barn A betyder det förlåt, det vet alla. Rasten fortsätter med att barn A, B och C fortsätter att spela bandy. Barn A och B sneglar lite nyfiket och osäkert på varandra; vad betyder det här egentligen ser de ut att fråga. Jag föreslår barn A att det kan nog lösas om du frågar barn B om ni är kompisar. Tror du? Absolut svarar jag. När klockan ringer in frågar barn A barn B om de är kompisar. Ja säger barn B nöjt. Resten av terminen leker barn A och B bra ihop. Det här tog max 5 minuter av en vuxens tid. Det tog jävlig mycket längre att skriva om det.

Oj, vad lätt det var att bli långrandig, nu jag helt slut. Det blir nog en liten eftermiddagstupplur nu. Men kort och gott:

tänk efter, skuldbelägg inte, visa empati, bjud in och framförallt lyssna på båda sidor. För vem tror ni är det som mår allra allra sämst i allt det här?

 

 

 

 

 

Kommentera